41 + 5

Det känns som denna väntan aldrig har något slut.. Idag har vi gått 13 dagar över tiden men räknas inte som överburen förrän på lördag! Det kan väl vara bra att skrutten trivs där inne, men när man varje dag blir besviken över att det inte blitt nått gör att de i längden är ganska psykiskt påfrestande.
Jag har hela tiden varit så sjukt taggad inför förlossningen, och för varje dag som vi närmade oss BF hade jag sånna underbara känslor som inte går beskriva. När vi sedan passerade datumet och de kunde ske när som helst gjorde att man samlade på sig alla extra krafter och peppade sig själv lite extra. Men när sedan dagarna bara går och går och ingen bebis vill titta ut gör att dessa känslor avtar.. Jag är lika taggad men de där lilla extra, den där speciella känslan är borta.. och de sjukaste är att man tänker att man inte kommer få nån bebis..
Jag börjar bli mer och mer nervös för att bli igångsatt, har bara hört massa historier om hur hemskt de är när inte kroppen sätter igång de självmant.
Jag vill att de ska starta bara pang bom som de gör för dom allra flesta.. gå här hemma och ha helvetes ont innan man åker in till förlossningen.. men jag ska väl vara glad bara vi får en frisk och välskapt bebis, oavsett hur h*n kommer till världen.

Älskade lilla hjärta, kom nu ut till mamma och pappa!